Föräldrar tillbringar den första delen av ett barns liv med att lära det tala och gå, resten av dess barndom med att få det att sitta stilla och hålla tyst.
Jag har misslyckats med mitt föräldraskap! I alla fall om det ovanstående är sant. Ingen av mina barn kan vara tyst eller ingen i vår familj klarar av det riktigt bra. Alla vill vi höras och synas och gärna samtidigt. Men trevligt har vi och tycker om varandra på vårt alldeles speciella egna sätt.I dag när alla åkte hemifrån samtidigt så blev det tyst, väldigt tyst. Det värsta är när barnen varit hemma och hälsat på är den klump av saknad man får direkt de åker. Men i morgon är det "vanlig" saknad igen och det är tur annars skulle jag nog bli galen.
Har pratat länge med en kompis i dag vars kille har uppfört sig märkligt mot henne. Hur och varför är inget jag tänker gå in på här men olika människor har olika sätt att tackla problem det är helt klart. En del gömmer sig bakom korkade uttalanden och en del låter bara korkat. Men säkert är att när hjärtat slits ur kroppen, Då gör det ont, oberoende av orsak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar